En ny byracka i garaget

Ja, man kunde ge sej katten på att ytterligare en herrelös hund skulle räddas och hitta hem till den händige. Det var liksom inte nog med Betty Blue (Morris Minor) och Lillasyster (Vespa 50). Nä. En gång räddare av övergivna fordon…och sen är man fast.  Det är väl nån defekt i ens personlighet.

Den här gången handlar det om en gammal 125-kubiks Vespa Primavera (82:a) som inte lyckats gå igenom besiktningen sedan 1992.  Av nån anledning har den misslyckats, och sedan blivit stående hos nån bonde i en lada. Hr Händig vill veta varför, och han vill även återbörda detta (designmässigt sett ) 80-talsmiffo till landsvägen. Man får vara ful och luggsliten, men man har väl rätt att leva ändå. Sa den händige, tittade sej i spegeln och nickade förnumstigt.

Egentligen är det inte konstigt att den inte gick igenom. Det klarnade direkt vid första anblicken. Man klarar inte en besiktning utan fungerande bromsar, till exempel. En del andra saker saknades också. Småsaker. Eller nåt. Jaja. Lätt fixat, tänkte den händige där han stod i grislampans skarpa sken i bondens lada. Bara att beställa delar från dom där tyskarna och från Göteborg. Blir nog skapligt dyrt, detta. Fast…den blev billig i inköp, så det finns utrymme för inköp av delar. Utrymme? Well, kommande hyreshöjningar, finanskris – vi får väl se hur det där “utrymmet” ser ut…*skrattar ihåligt*

Inga bromsar i fram? Nä. Normalt sett belönas man med kärvande bromsbelägg, men…här har föregående ägare helt sonika monterat bort alla inälvorna som ska sitta innanför bromstrumman. Hur tänker folk? ” – Det som ska manövrera bromsbackarna är ju ändå helt hoprostat, så varför belasta systemet med backar som inte funkar?” Ja, jösses.

Den här bloggen kommer alltså att handla om Hr Händigs (och frk Fjupps, om hon har tid och lust) vedermödor med återupplivningen av il Bastardo – byrackan som kom in från kylan, mitt i vintern. Utan bromsar, utan el, men med en motor som startar på första kicken … mot alla odds.

 

 

Väl mött framöver!